Gråtmild

Jag känner mig liksom gråtmild o trasig idag. Vet inte riktigt varför..
Kan ju iofs bero på de senaste dagarnas sömnbrist.
Tittade på Grey`s på tv o stortjöt.
Ringde mamma o surrade med henne, o ville nästan gråta igen..
Lilleman vaknade, så jag gick upp o stoppade i nappen. Med tårar i ögonen..
Sen blev ju inte saken bättre när jag var in o läste på Emilys blogg..

Jag kan liksom inte tänka mig ett liv utan Dixeloppan.. Men den tiden närmar sig med stormsteg. Visst, hon är bara 7½ år än, så hon kan leva lika länge till, men ändå..

O så börjar jag.. Tänk.. ett liv utan min pappa! Oh my gooood! Den dagen vill jag inte vara jag!
O mormor.. O mamma.. O gubben!

Nej, tacka Gud för varje dag vi kan vakna och krama våra barn och hålla om vår älskade. Ringa till mamma eller pappa.. Ja tack gode Gud för varje dag!

Älska som om varje dag är den sista och
arbeta som om du ska leva för evigt!!!

Varför gör vi oftast tvärtom???