Upprörd!

Åh att jag aldrig lär mig!!!!
Varför är jag så puckad att jag planerar och dessutom är glad över det.
Och till råga på allt dessutom säger högt och ljudligt att jag är glad.

Kl 00.31 natten mot lördag, vaknar jag av jag hör en liten kille hostar och gurglar...
AAAHHH!!! Han KRÄKS!!!! Hoppar upp ur sängen, (då är det minsann inget problem att vakna) kollar om han har kräkts klart, lyfter upp honom, som skakar som ett asplöv. Bär ner honom och sätter honom i badkaret, krånglar av kläderna och spolar honom i varmt, varmt vatten.
Stackarn har ju frossa dessutom...
Tassar in till tv-rummet där gubben ligger med magkatarr.
-duuu, kan du hjälpa mig lite??
- öööhh vadå, svarar han yrvaket.
- jo, lilleman kräks, jag måste ta ur sängen, kan du ta han en stund medans jag rensar sängen?
- ja visst, svara gubben och går in till lilleman, som fortfarande skakar... stackarn...

Jag pyser upp till sovrummet och drar ur allt ur sängen, och påbörjar städningen.

DÅ kommer jag på det. AAAHHHHH jag kan INTE åka till pappa!!! Åh vad allt känns hopplöst helt plötsligt. Morr!

Hela natten ligger jag och lilleman på soffan i tv-rummet, med en hink nedanför, och med en handduk på kudden.
Men vi klarar det bra, lilleman är så duktig!
På morgon sidan så somnar han ca 1,5 timme i min famn, medans jag håller i honom lite upprätt.
Men jag är vaken...

Kl 5 kommer lillan nedför trappen, då var hon vaken.
Jag skickar då upp henne igen med gubben i släptåg.
Kl 7 går jag upp för att få sova en stund, men då är det så att lilleman är en mammagris och vill bara vara där jag är, så han kommer med. Som tur var så somnar han ganska snart och jag fick sova en 45 minuter. Puh.


Så så rolig blev vår planerade helg.
PLANERA ALDRIG!!!