En måndag igen!

Jaha så var det måndag igen och helgen övergår i vardag. Bara sådär...
I helgen var det dags för mig att gå ut på fest. Tadaaa!
Det var ca 6 mån sen sist, så man kan inte påstå att jag är aktiv i utelivet...
Vi började festen hon en väninna. Drack lite cider och surrade om livet i allmänhet.
Vi kom i alla fall fram till att som kvinna i ett samboförhållande så har man det ganska lika oavsett vilken karl du lever tillsammans med.
Ett ledord som jag lyckades tyda bland alla våra samtal det var : Uppskattning.
Nästan varje kvinna känner sig ouppskattad!
Hon känner att allt arbete hon gör där hemma, städa, laga mat, tvätta mm mm gör hon helt utan uppskattning.
Ja mitt liv är inte något annorlunda..
Men jag har en teori om detta, som vanligt. :-)
Hur du går in i ett förhållande styrs lite av hur gammal du är när du börjar ditt förhållande, och sen har du ett arv som oxå styr det. HUR gjorde din mor?
Jag kan ju säga att om jag skulle inleda ett förhållande i dag, 33 år gammal, så skulle saker och ting se betydligt annorlunda ut.
Jag är mycket mer säker på vem jag är och hur jag vill ha mitt liv.

MEN varför har karlar i allmänhet svårt att visa uppskattning?? Är det inte manligt att visa att man tycker att någon gör ett bra jobb? Är det att visa sig svag?
Detta gäller ju även i arbetslivet.
Jag ser ju bara till mina egna chefer och hur de behandlar de anställda.
De kan säga till mig att någon av karlarna gör ett bra jobb, men de kan inte säga det direkt till karln i fråga.
Dumt!

Nej fram för mer uppskattning i livet. För ALLA!