Om ett par timmar har mamma varit död i 1 vecka..
Saknaden är så otroligt stor. Mer vissa dagar och stunder förstås.
Vissa saker, som jag har tagit så självklart, som att ringa mamma när jag varit glad över något, eller arg, eller.. Ja när som helst faktiskt..
Mamma var verkligen min bästa vän de sista åren..
Vi pratade om ALLT! Precis ALLT...
Jag funderar på att se henne. Jag tror att jag måste för att kunna acceptera och förstå..
Jag känner att mamma är med mig, i allt jag gör, men jag får som dåligt med svar när jag pratar med henne.
Jag har kommit i det läget just nu, att ingenting känns skoj, ingen inspiration, ingen lust med nåt..
Jag liksom bara funkar, på nå vis..
Sen lillasyster.. alla frågor och funderingar.
Jag funderar nog mkt ändå, på mig själv..
Nu har jag ännu ett liv att känna detta enorma ansvar för.
Och ingen BÄSTA vän här i närheten som jag kan luta mig mot heller..
Vänner vet jag att jag har, missförstå mig rätt, men jag saknar en BÄSTA vän här och nu.
Att sen gubben jobbar kväll och inte är här när jag har det som jobbigast under dagarna gör kanske inte saken bättre.
Men det är sista kvällen i kväll, sen kan jag gråta..
Mamma.. varför nu?!
Du gör helt rätt i att åka och se henne. När dom ryckts bort från oss så fort så måste vi få ett avslut, vi måste förstå. Samla dina nära och kära och ta ett sista farväl. Det behöver nog ni alla. Tänker på er. Stora varma kramar
SvaraRadera