NU var det avskyvärda över. Jag HATAR begravningar!
Sen att det var min egen mammas gjorde väl inte saken bättre..
Men det var så fint. Vi hade pyntat runt kistan så det blev en illusion av att hon stod ute i skogen. Precis som jag tror att mamma skulle ha velat.
Fina psalmer hade vi valt oxå, men sjunga det kunde vi inte..
Vi gick fram o sa adjö, men jag hade ju redan gjort det på ett sätt.
Jag tänkte hela tiden : -frid o fröjd i arselhöjd! =)
Det brukade mamma säga när vi avslutade några utav våra miljoner telefonsamtal.
Det är nog vad jag kommer att sakna mest av allt.
Möjligheten att ringa till mamma bara för att surra - när som helst...
Efter ceremonin så gick vi över till församlingshemmet och fikade, bara vi i familjen.
Det var jätteskönt. Jag hade ju sån tur att två av mina mostrar och en av mina morbröder fanns på plats! De hade åkt nästan 40 mil för att vara med. Vi har inte haft kontakt på drygt 20 år, men det ska bli ändring på det nu. Det ska jag se till!
Så på ett sätt kan man se det som så:
Vi förlorade vår mamma, men vann en helt ny sida av släkten!
Hej kära paula. Hoppas det gick bra efter förutsättningarna. Det är nog aldrig lätt...men jag tänker på dig! :) Sköt om dig!! Stora kramar Sabina
SvaraRadera