Jag och mat har egentligen inget bra förhållande..
Icket..
Och nu ju äldre (och klokare) jag blir börjar jag förstå varför.
När jag var liten fick jag konstant höra att jag var så "lagrann" och liten i maten.
I mina ungdomsår fick jag ALLTID höra att jag åt för lite och att jag skulle äta mer så jag fick nå "hull". Att det var så orättvist att jag kunde äta vad jag ville utan att bli tjock mm. Medans jag i mitt sinne tänkte hela tiden, undrar hur jag ska kunna gå upp i vikt. Jag kunde inte!!
Nu när jag är en mogen kvinna (nu fick ja till det ;) ), så är det ALLTID!! någon som kommenterar vad jag äter, hur jag äter, när jag äter osv osv.. (Ja förutom de som bor i mitt hus..)
Allt detta har medfört att jag vill helst äta ensam, i ett eget rum. När jag handlar tror jag att ALLA grubblar över det jag har handlat, och om jag ska äta det osv.
Jag gillar absolut inte att laga mat. Jag vill inte ens tänka på mat..
Så nej, jag o mat är inga kompisar..
Men så jobbigt! Mitt & Åsas exarb handlar just om barn, mat och vanor mot fsk. Läste faktiskt på fler än ett ställe om vuxnas kommentarer till barn, oavsett om de var positiva eller negativa, rörande mat vilken påverkning de har. Även hur mottagaren tar det. Även om den vuxne hade en välvilja med kommentaren så kunde barnet bli kränkt eller ledset. Var det återkommande kommentarer bildade sig barnet sin identitet runt omkring detta samt att "man går oftast i samma hjulspår" vilket gjorde det svårt för barnet att ändra inställning. Tråkigt att det gått så långt att du vill äta i din ensamhet. Tänk på vad du ger till dina barn och försök att ge dem en positiv relation till mat.
SvaraRadera